Sandra In Germany

Nej nu är det inte många dagar kvar tills jag sätter fötterna på Svensk mark igen. Kommer kännas lite ovant att höra svenska överallt och ovant att PRATA svenska hela tiden. Har i två månader levt, tänkt och i princip enbart kommunicerat på engelska och sakta men säkert mer och mer tyska. Det är rätt illa när man kommer på sig själv med att översätta i huvudet från engelska till svenska mär man skriver ett sms tillexempel hehe. Om en vecka kommer jag vakna upp hemma i Värmland. Det känns faktiskt lite konsigt, det känns precis som "jaha då var semestern över, dags att återgå till verkligheten!". Samtidigt så börjar det på att kännas som den naturligaste saken i världen att jag är här i Tyskland. 

Vem hade trott detta egentligen? Att jag skulle få för mig att släppa allt och bara dra iväg så här. Tror faktiskt jag var den sista som trodde det om mig själv. Dels modet att släppa tryggheten, modet att kasta sig ut i nåt helt okänt och inte minst modet att flytta iväg och klara mig i ett land där jag inte ens kan kommunicera med folk! Vissa dagar har varit, är och kommer att vara tuffa och fyllda av motgångar. Ibland blir den enklaste vardagssak ett jätteproblem, ibland ångrar jag att jag ens kom på tanken att flytta hit. De dagarna är jobbiga, de dagarna är det tufft att bita ihop och föröska se det positiva. De dagarna saknar jag tryggheten och vardagen där hemma. Men! De dagarna har inte varit alltför många, men de finns där. En så dag då är oftas hela dagen katastrof med tågproblem, helt obegriplig grammatik i skolan och nån sur kärring i kassan på affären som pratar jättefort på tyska och vägrar upprepa sig, sånna dagar sneglar jag faktiskt på möjligheten att flytta hem till Sverige igen. Men sen har jag en egenskap som är både positiv och ibland mindre positiv - en rejäl portion medfödd envishet. Fan heller att en dags motgångar ska få mig att ge upp! Ett år har 365 dagar, ska några få utav de dagarna få mig att tvivla bara för att det gått mindre bra de dagarna? Nää.. De ska de inte få göra. Jag tror även att de är just de dagarna som är de viktigaste. För varje dag som jag måste kämpa men utan att ge upp, för varje sån dag är en liten seger vunnen. Ett litet steg i rätt riktning. 

Nu är målsnöret för den första ettapen så nära det kan bli. På torsdag kör vi första stora provet i skolan, ska bli rätt gött att avsluta så faktiskt, få nåt slags kvitto på vad som fastnat under de här veckorna.

Nähä, nu är det dags att vända näsan mot böckerna igen. Plugga, plugga, plugga. Vem har sagt att det ska va lätt att lära sig ett nytt språk?

Och ikväll väntas arbetsintervjuer, jajamen! Två stycken ska klämmas in. Lite extra inkomst till CSN vore inte fel.  

Ciao! 

Om en vecka är det dags att åka "hem". 

Hem till Sverige för lite Julledigt. På sätt och vis så känns det skönt att få komma hem och slippa känna att minsta vardagsbestyr blir till ett problem. Språket är så klart en stor bidragande orsak till varför saker och ting blir svårare än de behöver vara. Så som att parkera i ett parkeringshus, en sån simpel sak blir plötsligt ett helt företag att klura ut när det inte fungerar som det ska. 

Sakerna man aldrig tänker på hemma när man enkelt kan fråga personen som står bakom dig i kön om hjälp på sitt eget språk. Nä vänta nu, stanna nån och fråga om nånting, i Sverige?!?! Då tittar ju folk vettskrämt på dig och misstänker dig för att vara seriemördare eller iallafall sjuk i huvudet för att du pratar med en FRÄMLING. Sånt gör man ju bara inte, nä som svensk erkänner man inte för andra svenskar att man inte kan eller vet. Hemska tanke... 

Efter 7 veckor så börjar jag faktiskt gilla Tyskland och tyskarna mer, de är betydligt mer sociala och hjälpsamma än genomsnitts svensken. Ofta när man sitter på tåget och det kommer en ensam mamma med barnvagn t.ex, hon hinner inte ens fram till tåget innan flertalet är där och hjälper henne med barnvagnen. Tänk er den synen bland stressade, egocentriska Stockholmare? Nää, just det... 

Hur många gånger stod jag inte som ett förvirrat bortappat fån på Haupbahnhof i Frankfurt och stirrade förvirrat på informationstavlor och försökte desperat förstå infomationen som ropades ut i högtalare på tyska. Vet inte hur många gånger det stannat en hjälpsam människa och frågat en så otroligt enkel sak men som betytt mycket när man stått där utan att begripa ett jota: "Kann ich Ihnen helfen?" Eller bara en sån simpel egentligen självklar sak som att folk faktiskt stannar och lyssnar på frågan innan de säger att de inte kan eller vet. Fråga på engelska så är det inte så självklart men knagglar jag ur mig: Entschuldigung! Können Sie bitte mir helfen? Då förösker de verkligen, på både tyska och alla nivåer av engelska. Jag har alltid ansett tyskarna vara lite dryga, inte lära sig engelska av ren princip, men jag får nog ta tillbaka det. De är inte så dryga som de framstår som, de skäms mer över sina bristande engelska kunskaper och istället för att försöka så är det lättare att säga att man inte kan. Kunde inte varit mer rätt även i mitt fall, vet jag att personen framför mig förstår engelska, ja då pratar jag ju hellre engelska än gör bort mig på tyska hehe.

Första etappen är snart avklarad, kommer tillbaka efter Jul, laddad med energi och redo att ta nya tag. Tyskland är inte det där grå tråkiga, fula landet som jag alltid föreställt mig. Blir ofta väldigt positivt överraskad, både av människorna och av landet i sig. Sen finns det en hel bunt saker som får mig att lyfta på ögonbrynen och undra hur i hela friden de tänker men man ska ta seden dit man kommer. Punkt. :)

Idag är det 7 veckor sedan jag tog mitt första osäkra steg på Tysk mark. Tog ett djupt andetag och intalade mig själv: "det här kommer bli bra. Det kommer bli enkel match. Det är ju inte Kina, det är ju bara Tyskland så det är ju nästan som hemma." Ungefär så gick tankarna innan jag satte mig i bilen för att för första gången någonsin ge mig ut på Autobahn.

Nu sitter jag här i Buseck, tycker den där dagen känns som en evighet sedan! Jagb har ju hunnit med så mycket. Samtidigt så känns det som det var igår. Sju veckor har gått fort. 

Sju veckor fyllda av en stor portion jävlar anamma. Det har varit några dagar när tankarna på att skita i allt och åka hem snurrat i huvudet från morgon till kväll. Det har varit dagar när detta känts som det mest självklara beslutet någonsin. Det har också varit sju veckor fyllda av motgångar som sedan glömts bort av medgångar. Sju veckor av nya upplevelser. Träffat en hel hög av underbara människor som jag aldrig skulle träffat annars.

Ibland kanske det enda rätta är att ta på sig säkerhetsbältet och njuta av resan. Gasa lite extra i uppförsbackarna och sen njuta av fart vinden. 

Jag har inte en aning om detta var rätt beslut eller inte, har många gånger önskat mig en liten gubbe som satt på min axel och talade om precis vilken väg som är den rätta. Vissa dagar talar allt för att jag ska åka hem, ta tillvara på allt det bra hemma. Å andra sidan, om det som är hemma i Sverige inte väntar kvar om nåt år så var det nog aldrig menat att det skulle vara nåt att bry sig om.

7 veckor avklarade, den tuffaste tiden är gjord. Nu blir det bara lättare, språket kommer med tiden, förståelse för tyskarnas alla konstiga idéer kommer nog också med tiden.  

Nu är det snart dags att ladda om hemma i Sverige. Första etappen är avklarad. Stå ut fram till Jul var etapp nummer ett.

Då var hemresan bokad. 20.e December är det dags för mig att styra bilen upp mot Kiel och Stena Line terminalen. Tur i oturen att vi kom på att det är söndag och även bordershopen håller stängd på söndagar. Hade det kunnat bli en snopen överraskning, komma dit och allt är igen bommat.

Blir några dagar hemma med familjen, mysa och ha de gött. Sen blir det en sväng söder ut innan jag styr mot Tyskland igen.